Om jag ska vara ärlig mot er så bloggar jag i hopp om att jag ska börja må bättre psykiskt. Som jag har nämnt tidigare har jag ett gäng diagnoser. Allt från borderline till PTSD. Posttraumatiskstressyndrom och en sjukdom gör att jag inte kan vara “grå” och lugn utan här ska allt gå fort som fan annars vill jag slå på någon. Sen blir jag provocerad för ingenting men det är annan femma. Stackars Emil; min man, det är trots allt han som får ta den mesta skiten

Min PTSD fick jag efter ett mycket våldsamt förhållande. Han gjorde så vidrig saker mot mig och min dotter men tack vare  (trodde aldrig att jag skulle skriva det här) polisen lever jag dag. Efter två år i ett förhållande där jag blev både psykiskt-/fysiskt misshandlad mår jag (ä tligen) jävligt bra! 

[ straff blev först boja sen fängelse- i 2 månader. Tack för det ditt underbara vackra rättssystem.]

Om Du blir utsatt för övergrepp eller misshandel så sök hjälp - innan det är försent. Jag vet hur jobbigt det är, hur rädd man är. För att inte nämna hur mycket man hatar sig själv, och älskar honom mest över allt. Men en dag kanske han slår för hårt, en dag kanske han sparkar för hårt, en dag kanske det inte kommer fler dagar...

Jag glömmer aldrig och jag tror på karma, ditt jävla as.